Mina arbeten cirkulerar kring begreppen tillit, beroende och makt. Det handlar om maktbalanser och deras skiftande. Verken är av personlig karaktär, men fokuset ligger på en samhällskritik. De ger uttryck för en längtan efter en bredare diskussion om maktdynamik och tillitens ömhet. Det finns ett ömsesidigt beroende av andra människor i samhället som ibland tycks gömmas eller till och med glömmas bort. 

Verken handlar om individens försök till självförverkling och hur det individuella fokuset inte lyckas fånga hela bilden. Det handlar om hur man vrider och vänder på sig inför makt och beroende. Har vi en för kritisk syn på att stå i beroende till andra människor? Kan man hitta en ömsesidighet i en maktdynamik? Hur förhåller sig tilltron till sig själv och sin egen kropp gentemot tilltron till andra människor och deras kroppar?